Jag är så jävla ensam.
Ni förstår inte.

Jag vet att jag har sagt det tidigare, men jag trodde verkligen att det skulle göra mig gott att få vara ensam i två veckor. Att jag skulle få ha mina egna rutiner, inte bry mig om någon annan.
Istället blev det som en smäll i ansiktet. Som att gå rakt in i en vägg. Pang.
...så får jag inse att jag inte har några egna rutiner längre. Jag har våra ruitner.
...så får jag inse att det inte är så kul att bara bry sig om sig själv. Jag bryr mig  ju bara om dig.


Jag vet också att det är nio långa dagar kvar. Nio dagar i ett tomt hus mitt ute i ingenstans.
Ok, ok. Extra ensamt är det ju i och med att jag inte varit i skolan på¨en vecka, så jag har ju inte direkt träffat folk heller... (mer än min ängel och min mor, vilket ju givetvis inte går av för hackor)

På tisdag är det nämligen tentadags.
Förra tentorna kändes fåniga. Nu är det en riktig jävlig tenta som väntar. Ni vet, en sån där tenta på ALLT.
Cellens uppbyggnad, nervsystemet, respiratonen, cirkulationen, matspjälkningen, urinsystemet, immunförsvaret, reproduktionssystemet... you name it.


Vi har också kommit på att vi ska till en ö. Kanske över jul. Slippa julhetsen och bara mysa på nån charmig restaurang med utsikt över hela världen.
Vilken ö hålls hemligt. För att... ja, helt enkelt bara därför att.
Where we can't be found.

Så var jag ensam.
Lämnad ensam kvar när J och de andra åkt till Thailand.
Inte för att jag vill åka dit. Faktiskt inte.
Och egentligen tyckte jag att det skulle vara lite skönt att få två veckor helt ensam.
Men natten var tung, och jag saknar dig redan.

För övrigt är det snökaos ja.
På ön har vi nu 50 cm snö. Så mycket har jag aldrig sett här ute. Framförallt inte eftersom förra vintern var helt snölös.
Grannen var snäll och kom över med traktorn och skottade uppfarten åt mig så jag kund ekomma upp med bilen... men det har tyvärr bara fortsatt snöa sedan dess, så nu fick jag gå ut och skotta för hand igen.
Dagens fysiska aktivitet avklarad.

Anyway, jag har hur mycket ledig tid som helst nu. Don't be a stranger.

Jag börjar känna mig sjuk.
Sömnlösheten tar ut sin rätt.
Det är nu tredje natten i rad jag drömmer, vaknar och bara inte klarar av att soma om igen.

Värst är att jag blir så hopplös och otrevlig.

Idag är det söndag.
Sista dagen på veckan. Framförallt sista dagen på helgen.
Som tack för att jag är en sån underbar flickvän är jag idag lämnad ensam med alla artontusen djur.
Däribland en retsticka till katt och en vilde till hund.
Hunden är sååååå intresserad av allt katten gör, vilket hon naturligtvis är medveten om och därför lägger sig liiite för nära hunden med någon skojjig leksak. Då ska absolut hunden ha leksaken och eftersom katten är lika stor som hundens huvud så vinner såklart vovven fighten.
När katten går därifrån blir det ett jäkla liv på hunden, för leksaken var ju inte alls kul! Det är ju bara kul om katten är med och leker!!
Så hunden ålar sig längs golvet fram till katten - som svarar med att boxa hunden på nosen... och så fortsätter det.
Tack älskling.

Jag är numera helt inne i mina stickningar. Halsduken och mösan klar. Så det naturliga steget kändes ju som en vante. Skitvante. Det blev rätt nästan hela vägen, förutom när man ska sätta på den där satans tummen. Jag tycker INTE om tummar.
Men då var ju hela vanten klar, så man kan ju inte börja repa upp skiten då liksom.
Suck.
Så jag funderar på att (nu nr jag har EN vante och inte två) sticka en socka också. Bara för saken skull.

November.

I helgen var det tokkalas i Siljansnäs. Sjukt kul och lill jag blev kalasfull. För första gången på väldigt länge.
Sån himla tur att jag hade Batman vid min sida som kunde assistera mig till sängen...

Nya kursen har börjat. Fysilologi.
Det innebär att vi har ungefär två dagar på oss att lära oss hela nervsystemet bland annat.
Men det är kul.
Och tentorna är klara. Tillslut.